Nojig?

Inte för att jag har så stor blogg med så mycket läsare, men ändå kan jag bli skraj för att skriva saker här. För egentligen handlar det ju inte om hur många läsare man har totalt, utan har man en knäppskalle så är det ju kört. Jag tror dessutom att ju större allt det här bloggandet blir, desto mer crazy-people är det som kommer att hitta till bloggvärlden.

Jag har två klockrena saker den här veckan på saker jag inte vågat skriva ut tidigare:

1. Simon har vart i Danmark på jobb från måndagmorgon till sent i går kväll, vilket menas med att jag hart ensam hemma i två nätter. Och jag är ju inte bara mörkrädd utan jag har livlig fantasi också, så när jag ligger där i sängen och ska somna så går tankarna ungefär så här "FAN att jag skrev att jag skulle vara ensam hemma, TÄNK om det är en galning som läser min blogg och vet att jag är själv hemma. FAN att jag har skrivit ut hela mitt namn i bloggen, det är ju HUR LÄTT SOM HELST att hitta mig på Eniro, och så bor jag här på bottenvåning, hur lätt som helst att bara slå sönder en ruta och bara ta sig in. FAN att jag skrev att jag var ensam hemma! HJÄLP!!!" Så för att lilla nojiga jag ska kunna somna själv så är det lika bra att inte skriva ut att jag är själv på bloggen, för då slipper jag de där tankegångarna och kan koncentrera mig på mer vettiga saker som spöken och tanter under sängen.
2. I måndags så skrev jag ett inlägg på dagen att det var så schysst att Annelie ställde upp och hämtade Tuva från förskolan eftersom Simon var borta och jag jobbar sent, men så kom jag på: "Tänk om någon knasboll skulle läsa detta, gå till Tuvas dagis och säga att de heter Annelie och hämta ut henne, jag skulle aldrig förlåta mig själv." Förskolan visste ju att det skulle komma en Annelie men inte hur hon ser ut, och knasbollen vet ju med säkerhet hur Tuva ser ut eftersom hon är rätt välexponerad här i bloggen.

Är jag nojig eller?

Eller är det någon knäppis som läser här så att mina känslor är befogade?

Back to work!