En sak jag har funderat över är hur det kommer sig att Tuva beter sig mycket bättre och är mycket snällare när hon är hemma själv med sin pappa. När jag kommer hem så blir det ofta lite grin, skrik och att hon känner för att vara tvärsöver. Och då säger alltid Simon:
"Hon har ju vart hur snäll som helst, varför blir hon så här när du kommer hem?"
Och så svarar alltid jag:
"Jag tycker ju att hon är rätt snäll när hon är så här, hon är mycket argare när bara vi två är hemma"
Jag har två möjliga förklaringar:
1. Denna har jag läst om, och det menar på att barnen är mer osäkra på vad pappan tycker om dem så de känner att de måste vara snälla. Men mot mamman så vet de att oavsett hur de beter sig så finns mamman där och älskar dem villkorslöst. Typ något sådant var det.
2. Den här har jag tänkt ut själv, när Simon är hemma med Tuva tänker han "Nu ska vi leka hela dagen", och när jag är hemma tänker jag "Shit, det är ju smutsigt i badrummet, hur mycket tvätt som helst, det skulle behövas dammsugas och städas upp i köket. Måste passa på att städa när jag har tid.".
Vad tror ni?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar