Ja, i drömmen alltså. Jag har ju hört att man inte kan dö i drömmar för då dör man på riktigt, fast det kanske bara gäller såna drömmar där man faller och vaknar PRECIS innan man slår i marken? Uppenbarligen så gäller det ju inte såna drömmar som jag hade eftersom jag sitter här och skriver... Hehe!
Men det var en så hemsk och verklig dröm, så klar på något vis. Och så ledsam... Jag vill ju inte dö!
Nu kommer jag inte riktigt ihåg vad det var i början, men det hände något som jag dog utav, men jag märkte det liksom inte själv utan jag blev ett spöke (sett på ghost whisperer lite mycket kanske?) och helt plötsligt så börjar världen bokstavligt rasa runt omkring mig och alla människor började se så konstiga ut, så grå på någotvis. Simon var där med mig och han kunde prata med mig tydligen (inte visste jag att han hade såna egenskaper...) och jag kunde ju inte fatta att jag var död, "jag har ju en liten bebis och jag har ju vart med henne hela tiden!", men nej, det stämde inte sa Simon jag hade dött när hon var nyfödd... Och så började han visa foton och jag var inte med på ett enda... Ursch!!! Jag blir ju aldeles kallsvettig när jag täker på det.
Som tur är så kan det ju inte vara en sanndröm heller eftersom det var tillbaka i tiden som det hände.
Nej, nu ska jag försöka få Tuvisen att sova, sen tänkte vi trotsa vädret och ta oss ut till funbo och leka lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar