Det tog en väldig tid för den där poletten, 6 månader närmare bestämt.

Jag kommer ihåg att jag tänkte så här när jag var gravid:

"Folk säger att man ska njuta av att vara gravid, men hur ska man kunna göra det när man är stor, allt är obekvämt och man har ont? Och så säger de att man kan sakna magen efteråt, det kommer jag ALDRIG att göra."

Men nu när jag tänker tillbaka så kan jag nästan ändå längta tillbaka lite, och ibland så ångrar jag mig lite att jag faktiskt inte tyckte att det var så särskilt mysigt. Men jag tror att det handlade mest om att jag inte riktigt hade förstått att det var våran lilla underbara unge som låg och jäste där inne. Jag kommer ihåg när de sa "Nu börjar de närma sig, snart är hon ute" under kejsarsnittet, och då var det som att poletten föll ner. "Shit, snart får jag se våran bebis, VÅRAN bebis!!!" Jag hade liksom inte riktigt tagit in det förrens då på något vis. Och det var en helt sjuk känsla när de tog upp henne och höll upp henne så att jag fick se henne. Det kändes som att jag kände igen henne redan från början! Det var ju liksom så självklart att hon såg ut som hon gjorde (nu var hon ju iofs väldigt lik "Djurströms-sidan" när hon föddes så det kan ju vara på grund av det också, hehe).

Och det har aldrig i hela mitt liv kännts så tomt och så fel som när jag låg på uppvaket och väntade på att få åka upp till Simon och Tuva. Här var jag van vid att känna henne i magen hela tiden (ja, grymt livlig där inne också) och så helt plötsligt var det bara tomt där inne.

Imorgon så blir Tuva 6 månader, ett helt halvår! Och det känns lite konstigt. På ett vis så känns det ju konstigt att tänka att det fanns en tid då vi inte visste att det skulle komma en liten Tuva. För bara ett halvår sen så hade jag inte ens sett henne! Och på ett vis så känns det som att vi kom hem från BB förra veckan.

Jag kan fortfarande titta på Tuva och tänka "Shit pommesfrites, det här är min och Simons dotter, VÅRAN dotter! VI är FÖRÄLDRAR!" Så den där poletten känns som att den precis har fallit hela vägen ner alldeles precis nu.

Tuva är så rolig, det är verkligen full fart här hemma nu. Det dröjer inte länge förrens hon kryper runt här hemma och i gåstolen far hon runt med en väldig fart och river i allt hon kommer åt (och allt hon inte kommer åt...).

Hon är underbar min lilla Tuvis!

Ps. Visst fattar ni att det inte är mitt bröst hon ligger på, på första kortet?