Separationsångest

Lilla Tuva har helt plötsligt blivit jätte bökig att lägga på kvällarna, igår testade jag allt möjligt i en timme men Tuva bara skrek och skrek. Sen så blev jag trött och la mig med henne i våran säng och då somnade hon på två sekunder...

Och om hon vaknar till på natten (oftast när man behöver gå upp så är hon inte riktigt vaken utan hon bökar i sömnen och behöver bli omstoppad och få nappen) så blir hon jätte, jätte, jätte ledsen och är jätte svår att trösta.

Sen har hon bestämt sig för att det är på min kudde hon vill sova. Lägger jag över henne i hennes säng på hennes kudde så vill hon inte, men får hon ligga på min kudde så går det bra. Och det är väl bara at lyda antar jag... Haha!

Om jag har förstått det rätt så får de separationsångest vid den åldern de kan börja ta sig runt själva, och de inser att de faktiskt kan komma bort från sina föräldrar. Förut har det vart självklart att mamma och pappa är där. Så då kan de drömma mardrömmar om att de är ensamma när de sover osv. Och det man kan göra är att ge barnet trygghet och visa att man finns där annars så kan de gå över snabbare, gör man inte det så blir barnet ännu oroligare... Och det vill man ju inte.

Jag hade ju planerat att gå ut en sväng med tjejerna i helgen, men som det ser ut nu så blir det till att ställa in. Det finns ju risk för riktigt jobbiga kvällar/nätter (trots att när hon väl sover så sover hon bättre än hon gjort på länge, det är ju om hon vaknar som det blir knas) och då är det för jobbigt att vara själv.

Här tycker jag att det stod ganska bra om sömn. Hur gjorde föräldrar innan google fanns? Nu googlar vi allt vi undrar över och det finns mycket svar. Min favoritsida är Growingpeople, allt som står där är läst och godkänt så det känns ju bra! De tipsar ju till och med om den sidan på bvc.