Oftast när jag skriver såna inlägg som nedan, så känner jag sen att jag kanske måste förklara mig så att folk inte tar dem på för stort allvar. Det är ju klart att jag inte tror att jag är stans sämsta mamma! Det finns nog någon alkis, eller knarkare som har barn här i Uppsala som är sämre än mig. Skämt å sido, jag tycker inte att jag är stans sämsta mamma. Det är bara det att när jag har ambitionen att vara bäst på något, som tex på fotbollsplanen, på att vara Tuvas mamma, på jobbet, på att springa (därför går jag aldrig ut och springer heller), i skidbacken och en hel del andra saker som jag anser att jag borde vara bäst på så känner jag att jag är sämst i stället när jag inte känner mig bäst. Förstår ni? Det finns liksom inte "ganska bra" eller "näst bäst" eller "helt ok" i mitt huvud då utan jag är sämst, rakt av. Fast det kan ju vara en bra drivkraft också ibland, när man känner sig pushad att ta sig vidare istället för att "jag kan inte, jag lägger av".
På saker som jag inte har planerat att vara bäst på däremot, där kan jag känna mig nöjd bara av att jag genomfört något ok. Som tex aerobics (klarar jag hyfsat av att följa med så är jag glad), singstar (ok, det låter ju inte bra, men kan jag ta några poäng så är jag mer än nöjd) och att spara (wiho, mina 250:- i månaden är mer än vad jag någonsin sparat!).
Det blir liksom lite svart (sämst) eller vitt (bäst) i mitt huvud ibland. Men det är väl så det kan vara antar jag.
Jaja, jag ville bara förklara eftersom jag var rädd att någon på allvar kanske trodde att jag var sämsta mamman i stan. 
Ciao!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar